Det senaste i raden av försök att trycka tillbaka vänstern
kom igår lite oväntat inifrån. En fågel sjöng om att en skara mer eller mindre skarpsynta människor gjort gemensam sak av att ge mittenfingret till institutionen Arbetaren, i Aftonbladet av alla ställen. Jag ogillar att behöva slänga ens en krona till redaktioner som förbereder helsidor till länsade liv som t ex
Martina Haag, men fick så göra ett undantag i det här fallet. För det här gäller något helt bedrövligt. Till att börja med är en tredjedel av det här öppet brev-haveriet någon slags artikel med wikipedisk ambition, med historisk förankring, kända namn och allmänt klantiga försök att vilja visa hur mycket man egentligen tycker om tidningen.
Sedan är resten av uppropet, eller vad man ska kalla det, fullt av insinuanta formuleringar om påstådda allvarliga missförhållanden på redaktionen, men innehåller inte ett enda specifikt exempel på hur någon sådan situation skulle ha sett ut. I ett par rader förklaras något först vagt och sedan inte alls.
"
personal körs över" - när, var eller hur anges inte.
"
häpnadsväckande auktoritärt ledarskap" - när, var eller hur anges inte.
Det hela, löjligt korta stycket, avslutas med:
"
en rad andra uttryck som rimmar sällsynt illa med syndikalistiska ideal" Vilka?
Vanligtvis när människor nyttjar sig av svepande tongångar för att beskriva något, föreligger skäl att antingen granska vidare och djupare på egen hand eller att helt bortse från det yttrade. Här känns det helt uppenbart att bortse. Det är som när någon utbrister "det är bra/dåligt för Sverige" helt grundlöst. Det är bara tomt svammel. Här har vi 27 personer med något slags vänster-intresse, som på en av enskilda miljonärer ägd tidning, för full hals ropar att Arbetaren "ÄR DÅLIGT FÖR SVERIGE!!" Och efter att ha sagt det, inte anger ett pip om varför. Det stinker vendetta lång väg.
Jag köper inte sådant. Och jag kan inte för världen begripa hur lejonparten av de som skrivit under, kunnat visa så osedvanligt dåligt omdöme att de faktiskt skrivit under på det här tramset. Det hela känns som utfört i förbifarten. En liknande skrift har dessutom redan publicerats i syndikalisternas medlemstidning. Det i sig är ju lite märkligt, eftersom uppropets huvudtes är ju hur lågt i tak det blivit hos SAC. Men så var det i alla fall, de sekteristiska syndikalisterna var trångsynta nog att publicera en text som hårt angrep Arbetarens nya inriktning. Och för att visa hur proletär-romantiska man är inom rörelsen så gick den helt ocensurerad också.
Ett exempel på möjligt scenario - någon sorts mejllista har gått runt med en halvfärdig text som alla som velat kunnat bidra till. Vid sidan av listans spridning har telefonsamtal av engagerad karaktär initierats av ett fåtal engagerade individer. Uppgifter i lista och samtal har tecknat en dyster bild om missförhållanden på en tidning, till sist har en färdig text hamnat hos Åsa Linderborg som lika huvudlöst som de som undertecknat, bestämmer sig för att publicera. För det mesta förutsätter människor inte att de blir manipulerade, deras garde är nere och så blir dem styrda och utnyttjade. Det är på den grunden saker som reklam fungerar.
Men vilka kan då ha spridit listan i början? Av texten att döma är det blott fyra av de involverade som har varit personligt påverkade av tidningens påstådda situation. Rubriken skriker ut "Därför lämnar vi Arbetaren" och läsarens föranleds tro att alla 27 lämnar tidningen, i själva verket är det bara fyra stycken som har gjort det. En av underskrivarna lämnade Arbetaren redan 1983. Man kan då dra en slutsats att det här har skett på de fyras initiativ eftersom de är de enda som återkommer i båda skrivelserna, både medlemstidningen och Aftonbladet.
Och förresten, varför sökte man sig vidare till Aftonbladet? En tidning som mest intressar sig för eskapism och fingret i luften-journalistik, smaskiga bröllopsnyheter och krigsrubriker om besinningslöst våld. Som tillhör en
värld av svikna ideal.
Varför anser man detta vara rätt forum för att vilja föra en debatt om nya tag på Arbetaren och Arbetaren Zenit? Helt begreppslöst. Det enda det tjänar till är att skänka lite klafsigt grältingel till den som obegripligt nog, plockar upp den här annonshärden.Man hjälper Aftonbladet sälja lösnummer. Hårddraget heter det att sova med fienden. Apropå Arbetaren Zenit ,som för övrigt helt utlämnas från skrivelsen, hör att den är tänkt att plocka upp alla de områden som de ansvariga å så engagerat säger sig brinna för. Men kanske då inte att man tänker om sånt som att
Iran behöver kärnvapen eller att, helt idiotiskt
teckna Nietszche som antisemit. Skriver de berörda under på sådana åsikter också?
(Vad är det med det här kontraproduktiva springet till kvällstidningarna? Fattar inte folk att nyliberal press villigt tar emot sådant här dravel, för att det hjälper till att undergräva möjligheterna för en varande vänsterpress, då det ger en bild av oss som helt urspårade foliehattar allihop?)
Att på lösa boliner skriva under på något så här definitivt, att förespråka att tidningen går under, det är anmärkningsvärt. Detta bara på grund av att ett fåtal människor med högst egna agendor och stora egon, inte lyckats få med resten av besättningen på deras mission och därför anser att tidningen borde vittra och dö. Det är inget annat än sorgligt. OM det skulle vara så att tidningen skulle vara helt åt helvete, skulle väl det sista man gjorde, vara att följa minsta motståndets lag och skita i allt. Är det den sortens kamplust som folk har? Minsta motgång, och så bara raka vägen till
Milton Friedmans domäner? Var tror människor att vi skulle varit idag om den sortens tankar varit primära? Att människor som Tiina Rosenberg, Mian Lodalen, Magnus Linton och Göran Greider inte verkar förstå vikten av att en frihetlig vänster behöver en egen, stark och klar, röst i det här landet och hur det är något att kämpa för, är synd och skam. Det verkar ha varit ett besök för många i tv-sofforna där.
Idag har jag tappat en del respekt för dem.
Alla inblandade kan, efter det här, sälla sig till de skaror som genom tiderna starkt ogillat vad Arbetaren har handlat om, velat tala och upplysa om. Det är andemeningen med uppropet, förmodligen inte klart för de inblandade, att det handlar faktiskt mindre om vad de underskrivande är mot, som vad man är för. Utvecklingen på Arbetaren har stört en del, en del som har provocerats. Och där är de inte ensamma. På samma sätt som folk spottade på Torgny Segerstedt under andra världskriget, spottar man på ny oemotsedd linje hos Arbetaren och öppnar därigenom för att fika med krafter man säger sig vara emot. Det finns inga nej till något utan medföljande ja till något annat.
Inga plus utan minus, inget liv utan död.
Läs Ola Larsmos text analogiskt om hur en obekväm röst kan behandlas
här. Läs bland annat vad Ture Nerman kallade de svenskar som vände efter kappan efter att Tysklands krigsframgångar kom av sig - "roddare". Snabbt ville man över till andra stranden. I alla tider har de funnits. Då på 1940-talet gällde det avbön angående en tidigare tillbedd vansinnig krigsapparat, idag gäller avbönen socialistiska ideal som till exempel att respektera en demokratisk process och visa solidaritet.
Följande citat är träffande för dagen:
"
Om demokratins försvarare, som Segerstedt, i vissa lägen kan förefalla extrema i sina gester och hållningar är det nog för att vi alldeles suddat ut deras motståndare ur bilden. Ser vi inte dem riskerar vi att förvandla antinazismens och pressfrihetens förkämpar till kufar som fäktar i tomma luften."
Ett upprop alltså, inte så mycket mot Arbetaren, som för de andra.
